matspernfors

A Friday nights tale.

Det är ånyo fredag eftermiddag och revisor Neander Thal har beslutat att hans arbetsdag är till ända. Neander studsar ur sin snurrfåtölj  som tack vare att han lämnade den i så hög hastighet, fortfarande snurrar, när han släcker ljuset och lämnar rummet. Sakta avtar fåtöljens snurrande till det till slut bromsar in helt.

Snurrfåtöljen står där nu ensam i mörkret, till synes endast med ett skrivbord som sällskap. Om Thal som sitter på mig varje dag, ändå kunde sätta lite blommor i fönsterkarmen, mumlar fåtöljen för sig själv. Det hade ju trots allt skapat en lite trevligare miljö för oss. Trots sin höga ålder, känner sig fåtöljen relativt fräsch. Ok att Thal släpper sig nästan oavbrutet i mig, men å andra sidan går han ju hem rätt tidigt om dagarna, plus att han mest ränner runt i korridorerna i sin ändlösa jakt på kvinnliga kollegor. Detta ger ju ett reducerat slitage på min sittdyna, tänker fåtöljen, samtidigt som han ser ljuset slockna ute i korridoren. Jaha, där gick den siste tappre arbetaren hem till sitt. Hem till sitt, ja. Tänk den som hade ett ”hem till sitt”, säger fåtöljen till skrivbordet. Skrivbordet som inte gjort något större väsen av sig fram till nu, ruskar på översta lådan och säger; Vad yrar du om? Vi har ju varandra? Visserligen är Thal en gnällig fan, men han är ju sällan här och det är väl bra?  Dessutom är jag allergisk mot de flesta växter, så något botaniskt sällskap, är det sista jag önskar.

Däremot kunde väl Thal, städa av mig någon gång då och då? Här ligger ju halvårsgamla dossierer som han inte gått igenom ännu. Det är ett under att han inte får sparken, säger skrivbordet, som trots allt känner sig lite avig mot Thal, när han tänker efter.

Lugna ner dig, hör man en tunn gammal klädhängare i hörnet. Thal gör så gott han kan. Visserligen hänger han upp sig på mig varje dag, men det är ju det jag är till för, eller hur?

Tyst med dig, kontrar skrivbordet bestämt. Du är av ringa betydelse för oss. Det är ju jag och snurrfåtöljen som verkligen får dra det tunga lasset. Har du redan glömt senaste julfesten, då han frustande äntrade sitt kontor med den stackars flickan från receptionen i fast grepp om handen?

Han kastade sig upp på mig i hopp om att flickan skulle göra detsamma. Flickan skrek bara högt och sprang ut i korridoren. Där satt han. En ymnigt svettandes medelålders man som trodde att han med en katts smidighet  skulle kunna hoppa upp på ett skrivbord. Gee! Nä, vi måste göra något nu! Något drastiskt!

Lugna ner dig, säger snurrfåtöljen. Han är ju trots allt den roligaste vi har haft de senaste åren. Som han sitter och snurrar likt en karusell på mig, va? Visserligen några timmar mer än vad som borde vara brukligt, men ändå? Det enda roliga jag har om dagarna, fjärtarna till trots.

Plötsligt tänds ljuset i rummet! Där står Thal i dörröppningen. Var satte jag systempåsen, muttrar han. Han hastar fram till skrivbordet och råkar då slå i med foten på ett av skrivbordsbenen. Aj, hörs det dovt från bordet. Thal, rycker till. Va? Är det någon här? Kallsvetten rinner till och Thal står alldeles still. Se dig för, säger skrivbordet. Thal vacklar till av förvåning. Vad i…! Se dig för blindstyre, fräser nu skrivbordet. Thal böjer sig ner för att kolla om någon ligger under bordet och skojar med honom, men ingen där.

Nu börjar paniken galoppera fram genom Thal, men i samma sekund som paniken gör entré, skjuter skrivbordet ut översta lådan, som träffar honom rakt över käken. Thal tappar balansen, men innan han återfår kontrollen, drar skrivbordet till honom igen! Denna gång träffar han Thal med understa lådan rakt in i smalbenet. Thal vrider sig av smärta och faller till golvet med en duns. Den gamla luggslitna IKEA-mattan som legat tyst och still hela tiden, ger sig nu plötsligt in i leken. En lek som mer och mer liknar ett regelrätt överfall. Mattan flyger likt en stingrocka genom rummet och innan Thal vet ordet av, brottas han nu med en gammal matta. Denna matta som han stiger på varje dag med sina skitiga Ecco-skor. Jag är trött på dina jävla kängor, skriker den kinaimiterade lågprismattan. Du har gått på mig för sista gången! Nu känner Thal hur luften är på väg att permanent lämna hans lungor. Mattan har slingrat sig runt honom likt en jätteanakonda. Blå i ansiktet, försöker Thal klättra upp på skrivbordet. Dålig idé, eftersom skrivbordet nu förberett en ny attack. Med hela sin vikt, lutar sig nu skrivbordet över Thal. En kraftig duns hörs nu i hela byggnaden. Den sista sucken kläms nu ur Thals mun. Mattan glider majestätiskt tillbaks på sin plats på golvet. Vad skulle allt detta vara bra för, gnäller snurrfåtöljen, samtidigt som han hjälper skrivbordet tillbaks på plats. Den jäveln förtjänade det, flåsar skrivbordet. Klädhängaren står darrande i hörnet och kan inte tro sina ögon.

Fy, fan! Fy, fan, vad har ni gjort! Vadå! Jag har gjort något, skriker snurrfåtöljen. Det var inte jag!Du är lika skyldig som oss, säger mattan lite självbelåtet och med ett leende i fransarna. Du behöver inte oroa dig ”rockis”, säger skrivbordet. Tror du de kommer att misstänka ett gäng gamla kontorsmöbler? Nä du, min klene vän, de kommer bara tro att han suttit och haft happy hour med sig själv och trillat av stolen och dött.

Men spritflaskorna står ju kvar oöppnade i systempåsen, kontrar klädhängaren.Ok, säger skrivbordet och slungar ut telefonsladden likt en lasso mot påsen. Med en snärt rycker han ut en flaska rom ur påsen. Allting påminner mest om ett indiskt reptrick, när han dänger ner flaskan i huvudet på en redan avliden Thal. Men då rycker det plötsligt till i Thals kropp! Han är inte död, men minst sagt yr i bollen försöker han ställa sig upp. Vad hände? Har jag drömt? Han tittar sig runt i rummet. Konstigt, jag drömde att mina möbler ville slå ihjäl mig. Med ett snett leende tittar han ner på golvet och ser återstoden av den romflaska han hade hoppats få njuta av senare på kvällen. Jag måste somnat på snurrfåtöljen, tänker Thal för sig själv. Plötsligt rycks dörren upp! Vad händer, frågar en kvinna i övre medelåldern. Eh, jo, jag måste ha somnat i fåtöljen, svarar Thal. Kvinnan som just gått på sitt kvällspass som städerska och således alert, sneglar på den krossade flaskan. Hm, ja, ja, muttrar hon. Jag har satt på larmet på denna våningen, så se till att masa sig härifrån omgående.

Visst, svarar Thal. Jävla kärring, tänker han för sig själv, medan han plockar upp systempåsen som reducerats på sitt ursprungliga innehåll. När han sakta lämnar rummet, tittar han ner i påsen. Hur fan ska jag bli full på två mellanöl, säger han nästan som om han sa det till klädhängaren. Var glad att du lever, min vän, tänker klädhängaren. Thal stänger dörren och skyndar till T-banan.

Han kom undan ikväll, men vänta bara, hör man mattan. Den något solblekta, men högst omoderna gardinen som inte varit involverad överhuvudtaget i kvällen aktiviteter, krystar ett svagt; Jag är med nästa gång. Thal är ett kräk! Han brukar stå här bakom och drägla samtidigt som han stirrar på tjejerna när dom äter sin lunch ute i parken här nedanför.

Kontorsmöblerna fnissar ikapp samtidigt som den sena fredagskvällen gör entré. Endast en klädhängare står där tyst i hörnet.

THE END.