matspernfors

Hej ljuvlingar!

Igår lovade jag vid ett så kallat svagt ögonblick, att jag skulle berätta om en intervjufadäs jag gjorde härom året.

Att jag väljer att kalla den fadäs, beror helt och hållet på den efteranalys jag gjorde. Historien kan alltså de facto var helt falsk. I alla fall eftermälet till den.

Det var i slutet av 1997 och jag hade efter många år i modebranschen, bestämt mig för att söka mig till inredningsbranschen. Efter att ha dragit i lite trådar, hamnade jag hos Sveriges då coolaste inredningsföretag, R.O.O.M i Stockholm. Det är inte lika coolt längre dock, men det var där man ville jobba om man inte fick jobb på David Design, vill säga.

Väl på plats på deras häftiga kontor på Kungsholmen, satt jag nu med två tjejer i min egen ålder. I handen hade jag förutom mitt CV, även ett stort rött urklippsalbum.

Det kanske kan te sig lite konstigt att en ung, men mogen man, satt med ett rött(!) album i handen, men detta var det allra heligaste jag hade, yrkesmässigt, på denna tiden.

Albumet innehöll nämligen en massa artiklar om den klädbutik som jag och en god vän hade drivit under några år i Malmö. Om denna butik och en annan ganska kul fadäs, tänkte jag skriva om imorgon (OBS! Cliffhanger!).



Första halvan av intervjun baserades på direkta frågor om min karriär so far. Albumet var till stor hjälp och jag märkte hur de faktiskt imponerades lite av vad vi åstadkommit.

Ju längre intervjun gick, ju mer personlig blev den och speciellt den ena av tjejerna började ställa en hel del märkliga frågor. Detta var visserligen den första anställningsintervjun jag varit på trots att jag då jobbat i tolv år redan. Man ställde kanske helt enkelt denna typen av frågor? Vad visste jag? Vi var ju dessutom i Stockholm och i Stockholm, kan ju vad som helst hända. Eller? Det var kanske i tron om just det, som jag så sakta började visualisera oss i helt andra situationer. Som människa och framförallt man, måste jag här och nu erkänna, att jag började fantisera om diverse barnförbjudna saker som skulle hända där och då!

Vadå?!!

Det var ju hennes fel! Hon började!

Nja, hon insisterade kanske inte till snusk, men hon ställde väldigt personliga frågor om hur jag träffar och hade träffat flickvänner genom åren. Jag svarade, vilket var helt sant, att jag träffat säkert 75% på arbetsplatsen.

Nåväl. Vi snackade länge och väl om både det ena och andra och jag kände att jag fått ett nytt jobb. Tjejen som varit mest offensiv i sina frågor lämnade mig och den andra tjejen, som dessutom var mer chef på stället och vi fortsatte prata en liten stund till.

När intervjun var färdig, såg jag mig redan som en ytterst kompetent medarbetare på R.O.O.M och jag lyckades även under några sekunder, se mig själv som kung i baren på ett stort antal inneställen i huvudstaden.

När vi sen stod där i hennes dörröppning, föreslår hon att jag ska bekanta mig lite med butiken och att de skulle höra av sig inom kort med besked. Vi tar i hand och...DÅ! Då kommer den! Repliken som jag i efterhand, är övertygad om, fällde mig likt en skadad gnu som gått in i fel hus och nu befann sig på en fest för bara lejon. Hungriga lejon dessutom, eftersom de endast fått i sig några hors d´oeuvrer och lite välkomstdrink. Det var ju tidigt på kvällen och innan middagen blivit serverad. Nu var den serverad!

Jag säger nämligen, utan att tänka efter;

-"Okej, då ska jag se om det jobbar några snygga tjejer här."

Hon bara log lite grann och släppte snabbt min hand. Jag, svansade dock med högburet huvud runt i butiken likt en tupp, utan en tanke på vad jag precis sagt.

Det gick några veckor och jag tyckte det var märkligt att de inte hörde av sig. Konstigt, jag hade ju "halva inne", tänkte jag. Till slut ringde jag upp en av tjejerna, som inte på något vis verkade vara intresserad av mitt privatliv längre. Inte mitt liv överhuvudtaget faktiskt.

-"Ähh, vi, ehh, bestämde oss för att internrekrytera en kille från lagret som visade upp säljambitioner."

Okej, svarade jag och samtalet var över. Inte mycket att göra åt, utan det är bara att ta nya t.............

NEEEEEEEJJJJJ!!! Då slog det mig (en sanning med modifikation, för det tog säkert några månader innan min analys var klar, men det låter bättre för historien, eller hur?).

Inte nog med att jag givit intrycket av att prioritera om det fanns snygga anställlda, framför deras koncept, jag hade ju i samma mening dissat henne OCH indirekt hennes kollega! HAHA! Vilken miss!

Nu vill jag inte att ni ska tro att jag är ett manschauvinistiskt svin, för det är det sista jag är, men nog tänkte jag med...BEEP!...den gången och det straffade sig.

Jag tog lärdom av den händelsen och har inte sen dess...sökt jobb på R.O.O.M.

Om några av mina framtida intervjuare, läser denna krönika, så lovar jag att jag har mognat och är idag en alldeles utomordentligt professionell och kompetent yrkesperson.

Som bloggare, är jag däremot en pajas.

Må väl!