matspernfors

Hej mitt lilla chokladströssel!

Jag är naiv!

Inte nog med att det kändes skönt att delge er denna information, utan det känns faktiskt rätt skönt att vara en naiv person. Nu ska naiv i mitt fall inte förväxlas med korkad och barnslig. Jo, lite barnslig kanske, men absolut inte korkad. Däremot är jag väldigt naiv, när det kommer till att lita på andra människor. Visst att jag har blivit mer luttrad med åren och inte går på vad som helst, men den här soliga vårdagen i början av maj 1995, var jag mer än öppen för att bli lurad av en smart och mycket kreativ medmänniska. Egentligen skulle jag vilja skriva att det snarare var min vän och kompanjon på den tiden, som var den som blev mest lurad, men jag får bjuda på det. Döm själva.

Som sagt, det var en solig majdag 1995 och jag satt utanför den klädbutik som jag och min gode vän drev tillsammans. Vi hade satt upp ett litet kafébord utanför vår butik för att skapa lite trevlig miljö. Då vi många dagar, hade ganska lite att göra (ingenting!!!), kunde vi sitta där och titta ut över Malmös Gustav Adolfs Torg och njuta av hur andra människor stressade sig genom vardagen.

Nåväl, jag satt där alldeles själv och läste sannolikt en modetidning och drack förmodligen en Caffe Latte, när en till utseendet fullt normal kille i min egen ålder, smög sig fram till mitt bord. Han ursäktade sig noga och undrade försynt om jag kunde hjälpa honom i en knivig situation.

Killen som var boende i fastigheten brevid vår butik, hade olyckligtvis låst in sina husnycklar i sitt klädskåp på arbetsplatsen i Lund. Nu hoppades han att jag var av den goda natur, att jag kunde låna ut tjugo kronor för en resa kommunalt till Lund och tillbaka.

Visserligen kom man inte till Lund tur och retur för en tjuga, men det funderade jag inte så mycket på, utan gav honom pengarna. Därefter gick jag in i butiken och berättade för min kollega vad jag gjort och att det skulle bli intressant att se hur mänskligheten fungerade. Min kollega brast ut i skratt och hånade mig i 8 minuter och 37 sekunder för att jag var så lättlurad. -"Nåja, du ska få se", försvarade jag mig med.

Efter en timme kom en annan god vän in i vår butik och undrade om jag ville hänga med och käka lunch samt kolla på skor till honom. Javisst, det kunde jag ju.

När vi kom tillbaks till butiken, stod min kollega och hoppade rastlöst i entrén.

-"Oj, oj, du kan inte tro det är sant!"
-"Killen kom tillbaks med tjugan".
-"Vad sa jag!", svarade jag belåtet.

-"Inte nog med det"
-"När han var på väg ut ur butiken, undrade han om vi ville köpa billig sprit, som tack för hjälpen."
-"Hans polare jobbade på Tysklandsfärjan och kunde ordna."
-"Du gillar ju rom och vodka och det kostade bara 100:- flaskan"
-"Han fick 400:-, så vi får två flaskor var".


Jag och min gode vän som jag just lunchat med, tittade på varandra, sen på min kompanjon. Det tog tjugo sekunder innan hans kinder rodnade upp.

-"Nä, ni ska se att han kommer."

I timmar vankade han fram och tillbaks likt Professor Balthazar, innan det var dags att ge upp och erkänna sin blunder.

Nu får ni själv bedöma vem som var mest lättlurad, men jag får ta på mig att min gode vän och kompanjon, överhuvudtaget, blev inblandad.

Som en liten epilog, hör till saken att en annan god vän (Oj, vad jag har många goda vänner), som jobbade i en grannbutik, kom in till oss ett halvår senare, för att han hört att vi råkat ut för denna situation. Han hade nämligen gjort precis samma sak den dagen!

Man kan på något sätt inte vara arg på den typen av skojare. Visst, han är oärlig, men samtidigt rör det sig om summor som man både kan ha och mista. Framförallt använder han sig inte av våld för att komma åt pengar. Om man bortser från att han smiskade rumpa med min och min kompanjons heder den dagen såklart.

Vi satt mest och skrattade åt historien efteråt och räknade lite på hur mycket pengar han säkert kunde dra in på en månad.

Sen stängde vi vår butik.