Jag vill hjärna veta!

 

Hej Rosépimplare!

 

Har ni en hjärna? Funkar den bra? Är ni nöjda med den? Jag har en hjärna och jag är ganska nöjd med den. Den kommer på småroliga saker ibland och ganska ofta kommer den ihåg samma saker som jag vill komma ihåg. Den funkar ok och jag kommer med allra största sannolikhet att behålla den.

 

Jag kommer på mig själv imponeras av hjärnan, mer och mer. Nu menar jag egentligen inte att skryta om just min hjärna, utan hur hjärnan fungerar överhuvudtaget. Nu fungerar ju inte en hjärna överhuvud, utan i huvud, men jag ska inte vara så noggrann.

 

Jag lärde mig tidigt att rabbla alfabetet, när jag inte kunde komma på något som jag visste att jag borde kunna. Det var jag och min mycket gode vän Hasse som använde oss av tricket, ”Rabbla alfabetet och upp och rör på dig samtidigt för att svaret ska lossna-tricket”, när vi lirade Trivial Pursuit för drygt tjugo år sedan.

 

Lirarna på bilden har på inget sätt med mig och min vän Hasse att göra. Vi satt aldrig bredvid varandra, utan mitt emot varandra! Herregud!

 

Detta fick visserligen till följd att våra TP-matcher varade tre gånger längre än normalt och man satt oftast helt själv inne i köket medans den andre trampade runt i huset eller lägenheten och sökte svar i huvudet.  När man kom på svaret, skrek man ut det trots att man befann sig bara några meter ifrån varann. Man såg lite ut som en sprinter som bryter målsnöret, när man kom löpande i hallen med sitt svar. ”August Strindberg och Röda rummet!!!!!!!!!”

 

"Eh, nä, det var Richy Bruch och 1978." Hur kunde Hasse svara Strindberg på en sportfråga?

 

Nåväl, häromdagen när jag var ute och promenerade började jag av någon förunderlig anledning att tänka på Jesper Parneviks debakel i British Open 1994, när han gjorde en dubbelbogey på artonde och förlorade mot…mot….mot…Nick Price, trots att han ledde med två slag inför just sista artonde.

 

Problemet som uppstod i mitt huvud, var just att jag inte kunde komma på namnet på mannen som slog honom. Jag gick där och rabblade alfabetet som en galning, men det släppte inte. Plötsligt ser jag en gädda i kanten på den sjö som jag promenerade runt. Jag släppte alla tankar på golf och stod och stirrade på gäddan i fem minuter. Sen kastade jag en pinne på den för att eliminera alla möjligheter att jag stått och stirrat på en träbit i flera minuter. Nu var det en gädda och jag gick rakryggat därifrån. Plötsligt! Då kommer namnet Nick Price upp i huvudet!

 

Då har alltså hjärna fortsatt att leta i arkivet efter detta namn, trots att jag helt och håller bytt inriktning på vad jag ansåg vara intressant. Jag tror faktiskt på att vi har en liten gubbe som sitter på ett arkiv uppe i hjärnan och jobbar på ganska bra, utan vår inblandning.

 

Jag tror t.o.m att han jobbar på ganska mycket bättre när vi inte stör honom. Jo, vi får gärna vara uppe på benen och röra oss för att få upp mer syre till honom, annars ska vi låta honom jobba ifred.

Detta är en bild på Nick Price och inte killen uppe i hjärnan. Det är nämligen inte bevisat att han finns, utan det är helt och hållet en teori som jag själv har.

 

Sen är jag inte klok när jag tittar på film heller. Tänk er att man precis satt sig ner i soffan med sin sambo. Snacks, ost och vin på bordet och man är mer än redo för två timmars skön underhållning. Man har sett fram emot denna herdestund då man äntligen kan få några timmar tillsammans i tv-soffan , utan att ens två småpojkar stör. Nu ligger de och snarkar i sina sängar, sambon har lovat att inte somna halvvägs in i filmen…

 

Filmen kan börja...

 

Fem minuter in i filmen börjar jag, ”Åh, det är han som spelade mot henne…henne…hmmmm, vad fan är det hon heter?” ”Hon spelade mot han…han… i den där filmen vi såg där dom reste till Mexico…Nä!...De åkte till Argentina.” Hon heter…eh…eh.” ”FAAAAN!!!!”

 

Min sambo himlar med ögonen, när jag börjar rabbla alfabetet. Efter att jag suttit ytterligare en kvart och rabblat alfabetet, inte hängt med alls i filmen jag sett fram emot i två veckor, reser jag mig upp ur soffan, tar på mig jackan och går ut. ”Jag kommer nog på det om jag tar en promenad?” ”Gör du det”, svarar min sambo torrt och häller upp ett glas vin.

 

När jag går därute i kylan och tänker så det knakar, ser jag hur sambon sitter i soffan och småfnissar med en klunk chilensk Cabernet Sauvignon och en bit Appenzeller på väg in i munnen.

 

”A, b, c, d, e…….” ”HELVETE!!!!!!!”

 

Plötsligt ser jag ett sms komma in från sambon. ”Skit i det, hon vill säkert bara att jag ska komma in.”

 

En timme och fyrtiofem minuter senare, ger jag upp och kommer hem lagom till eftertexterna.

 

Sen ligger man där i sängen och sover och PANG! Mitt i natten vaknar man, sätter sig raklång upp i sängen och skriker; ”Cate Blanchett!!!!”

 

Sambon svara sömndrucket; ”Ja, jag messade ju det till dig när du var ute.”

 

Godnatt!!!!!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0