matspernfors

Hej ni sökare av sanningen!

Varför älskar vi Dr House?

Manusförfattarna till sjukhusserien Dr House måste verkligen skratta hela vägen till banken?

Kan det finnas något enklare än att skriva ett avsnitt och sen bara lägga karbonpapper och kalkylera 300 avsnitt till? De enda få skillnaderna mellan dessa avsnitt är ju att de byter ut den avdankade fd. kända skådespelaren som spelar antingen avsnittets patient, sambo till patient eller kollega till patient. Visserligen byter de ut själva sjukdomen som denne patient lider av, men jag tycker nog de återkommer ändå med jämna mellanrum, min läkarokunskap till trots. Man loopar helt enkelt fem olika exotiska sjukdomstillstånd och utgår ifrån att vi "vanliga" inte hänger med.

Jag älskar Dr House, men har kommit fram till att det är Dr House jag älskar. Eller rättare sagt Hugh Laurie. Han har varit min hjälte sedan sent 80-tal då han kamperade ihop med storheter som bl.a Rowan Atkinson och Stephen Fry under många år. Utan honom, kan jag lugnt leta vidare efter något annat ovettigt att titta på. För vem ser Dr House på grund av Omar Epps (Dr Foreman)? Hur kan man till att börja med, heta Omar Epps? Nä, jag retar mig mer och mer på att hans persikofjun växer sig längre och längre på hans haka utan att han får sparken. Då menar jag inte som Dr Foreman, utan som Omar Epps!!

Har ni tänkt på att, oavsett vad den nyinlagde patienten tycks lida av, kommer alltid repliken, "Do an MRI."

Det kan ju inte ha gått ett avsnitt utan att man använt sig av den jättelika scanningmaskinen? I verkliga livet kostar det säkert en förmögenhet att använda en sådan där maskin och de riktiga läkare som ser serien, sitter nog och fnissar och suckar i sina tv-soffor.

Sen dividerar läkarteamet i 49 minuter om vad det kan vara för något konstigt som den fd. avdankade skådespelaren lider av tills; PANG! I näst sista minuten, trots att han sitter i en berg och dalbana med världens största spunnet socker, knäcker Dr House gåtan. Lika snabbt som man hamnade i berg och dalbanescenen, står nu House lutad över sin käpp och berättar för patienten att han/hon måste sluta att lukta på sina gamla tubsocker innan han/hon slänger dem i tvättkorgen, för de innehåller bl.a, bl.a, bl.a.....

I bakgrunden utanför glasrutan står Dr Cuddy och trånar efter House så att överläppen darrar.

Undrar förresten vad motsvarigheten till en MRI, var för tvåhundra år sedan?

Jag tror att man helt sonika kastade i patienten i en pool med iskallt vatten och den kroppsdel som flöt upp först, var den som man var sjuk i. Sen kallade man bara på Fältskären som sågade bort det onda.

Fältskären ja. Rätt skönt att man bytt ut inte bara operationstekniker, men också namn och termer från förr.

Tänk när man ligger på ett sjukhus och inväntar operation. En sjuksyster kommer in och säger att; "Ni ska få prata med kirurgen om tio minuter." Nog ligger man där ganska lugn då och väntar? Känns lite värre om sjuksystern sa; "Ja, då kommer Fältskären in om tio minuter och berättar hur han tänker slita loss blindtarmen med ett rep och en köttkrok." In kommer sen en kille som liknar en kombination av en medarbetare på Scan och mördaren i "Jag vet vad du gjorde förra sommaren"

Nu var jag lite orättvis, eftersom jag egentligen började med att jämföra själva ordet fältskär med ordet kirurg. Men å andra sidan hade man inte blivit mindre rädd för ovan beskrivna person om han kallades det något mer moderna, kirurg.

Undrar ni liksom jag, om dessa skådespelare som oavsett om de karaktäriserar en läkare, en polis, en advokat eller en avdankad rockartist, lär sig något av sin roll? Ta Dr House tex. Han ältar medicinska termer varje dag i flera år. Kan han utföra en operation i verkliga livet tro? Kan Callista Flockhart (Ally McBeal) försvara en bankrånare och ska Steven Seagal verkligen få stoppa en cykeltjuv genom att sparka honom över nacken och sticka en Magnum (pickadollan, inte glassen) i hans ansikte?

Steven Seagal påstår sig ju ha en polisutbildning i botten, men är den inte mer som Loch Nessmonstret? Ingen har sett den för den ligger på botten? Tänk vad en liten preposition kan göra?



Vill vi se en rejält överviktig Steven Seagal rulla ut ur en polisbil så svettig i pannan att de måste bryta inspelningen en gång var tionde minut för att klistret till hans peruk ständigt lossnar? Vill vi se denne korpulente fd. actionskådespelare löpa lika tungt som en noshörning i brunst fram till den av hans kollegor nyss nerlagda inbrottstjuven? Vill vi se hur han ständigt drar upp sina byxor som trycks ner av magen, så man ser Magnumen (glassen, inte pickadollan)? Knappast!

Men det fanns en tid då jag faktiskt tyckte Steven Seagal var lite cool. Ni kommer väl ihåg när han stoppade stora macheteknivar med bara fingerspetsarna? Eller än värre när han lyckades lägra den tidens vackraste kvinna, Kelly LeBrock (Women in red, Weird science).

Det var under just denna period, jag trodde jag var nära döden en gång. Jag råkade nämligen stöta axel mot axel mot Steven på en nattklubb i Paris någon gång i slutet av 90-talet. Eller axel mot axel var väl inte helt sant. Det var snarare min axel mot hans höft. Han tittade på mig som bara Steven kan göra. Ni kommer väl ihåg, när hans ögon förvandlades till blyertsstreck och hans två ögonbryn vinklades ner till ett stort? Som tur väl var, fanns där ingen regissör som skrek, "Action!", för då hade ni inte kunnat läsa denna underbara blogg idag.

Nåväl, Steven har säkert skiljt sig från Kelly och ser faktiskt ut att vara i sämre fysisk form än jag idag, så det får bli min lilla hämnd.

Hugh Laurie är däremot i lysande form och jag ser fram emot att se hur hans rollkaraktär löser hopplösa fall när Dr House drar igång igen till hösten(?).

Förresten! Den nyblivne Lottomiljonären låter meddela att han tänker fortsätta vara arbetslös, trots alla pengarna.