matspernfors

Hej mina älskade kardemummafrön!

Blir man någonsin för gammal för att få gummiknän när man träffar en kändis?

Jag har beundrat Björn Ranelid i många år och har vid några tillfällen haft möjligheten att hälsa på honom, men inte vågat. Är det klokt? Det värsta som kan hända är ju att han drar fram en machete och lägger ett kirurgiskt snitt från ena örat till det andra och mitt huvud glider sådär sakta och filmcoolt ner på golvet, samtidigt som Björn bara fortsätter med det han gjorde när jag försökte hälsa. Mer än så behöver man ju inte oroa sig. Eller hur?

Det troligaste scenariot är dock att han kanske hälsar lite lojt och ursäktar sig med att han är lite upptagen och måste röra sig vidare.

Mitt problem är, att även under dessa ganska förbarmande omständigheter, hade jag tagit det personligt och trott att Björn avskydde mig. Varför tänker jag så? Är det dålig självkänsla?

Därför var det inte annat, än att jag frös till i någon sekund i förmiddags, när Björn plötsligt dök upp i samma köpcentrum på Söder, som jag satt med en god vän och drack en kopp kaffe i. Min första reflektion, var att nämna för min gode vän, låt oss kalla honom för Sir Charles, att Björn inte hade svarat på ett trevligt mail, jag skickade till honom förra året. Detta trots att han lovade dyrt och heligt i en intervju, att han alltid svarade på mail och sms från folk.

Nu vet ju jag, likaväl som ni, att befinner man sig i Björns position, är det nog mer än svårt att bemöta allt intresse kring hans person.

I alla fulla fall, säger Sir Charles till mig att vi måste stoppa honom och byta några ord. Själv är jag såklart så där typiskt svensk, att jag nästan hoppar över honom med handen för hans mun, för att han inte ska göra bort oss och försöka hälsa på en kändis. Detta gjorde jag förstås inte och trettiosju sekunder senare, står vi plötsligt och snackar med Björn. "Är det sant att du inte svarar på mail, trots att du lovat det i tv?", inleder Sir Charles något bryskt och jag förväntar mig inget annat än att Sir Charles huvud snart ska ligga på golvet. Men Björn svarar bara lugnt och berättar varför osv. Jag befann mig i ett vakuum och kände att mitt hjärta dunkade på likt en pukaspelare och önskade konstigt nog att jag skulle slippa säga någonting, med rädsla för att jag skulle framstå som en sluddrande genmanipulerad Aubergine.

Detta löste sig på något sätt av sig själv. Det är ju som alla vet, helt naturligt för Björn Ranelid att sköta en konversation, helt själv. Visst, vi flikade in med några korta fraser här och var, men i övrigt hann Björn med en hel del på de sju minuterna vårt möte varade.

Till saken hör dock, att han mindes min pappa och även min bror. Min bror kan man ju komma ihåg om man är relativt "ung" och läste sportsidorna på 80- och 90-talen. Däremot kan det vara lite svårare att placera min pappa. Det enklaste är såklart att placera honom som potentiell pappa till min bror om man är relativt "ung" och läste sportsidorna på 80- och 90- talet, men Björn hejdade sig faktiskt själv mitt i sin berättelse om hur han tappat sin plånbok häromdagen, och sa; "Pernfors?". Är du bror till tennisspelaren? Ja, svarade jag, sen gick han på i några minuter med att tala om....nä, inte brorsan, utan farsan. "Jo, jag följde ju din pappa när han spelade handboll i MFF....etc". Han talade nästan bara på utandning och bad sen om ursäkt för att han förekommit mig och börjat tala om min pappa.



Vad säger man då? Ähumm....ja, det var ju ohyffsat av dig att tala så fint om min pappa. Nä, jag var bara tacksam för att han orerade om min familj, för jag stod där som en genmanipulerad aubergine och kände att pukaspelaren i hjärtat nu flyttat ner i knäna.

Jag fick i alla fall fram ett hej då och det var kul att träffas, när Björn själv sa; "Hej då på er grabbar, ni störde mig inte alls."

Men var det en machete jag såg i hans bälte när han åkte ner i rulltrappan?