matspernfors

Hej invånare!

Idag blir det en sparsam text, då jag har fullt upp med att packa flyttkartonger och iklä mig rollen som packåsna.

Packåsna är nämligen den rollen vi killar alltid får ta, oavsett hur jämlikt vårt samhälle än är på väg att bli.

Nä, ni skriker om orättvisor, tjejer, men lik förbannat ska vi hålla upp dörren för er och lyfta ner era flyttkartonger, fyllda till bredden med kläder och smycken ni aldrig använder.

Ni får gärna ha hur många kvinnor ni vill ute i styrelserummen, men hjälp för fan till att bära!!

Detta är ingen specifik kritik mot min sambo på något sätt, utan dessa ord är sprungna ur 44 års erfarenhet.

Det var likadant när jag växte upp. Det var alltid jag (melllanbarnet) som fick ta i. Mina syskon var mer som projektledare som skötte projektet lite på distans. Antingen sprang de iväg och lekte med grannens dotter eller så flyttade de till USA.

Kvar stod jag med målarpenslar, gräsklippare och räfsa!!

Jag har tom bildbevis.

Familjen gästade Spanien några gånger, under min uppväxt och där är tre ganska signifikativa bilder på oss tre syskon, när vi går ner från planets trappa, vid en av resorna. Min syster är i denna isolerade händelse ganska oskyldig, för hon var tre år gammal, men hon kom i alla fall först ut ur planet. Tittandes ut mot ett soligt spanskt landskap, bär hon endast sina egna kläder. Sen kommer min storebror ut och ser ut som att han ska träffa den samlade världspressen, även han endast bärandes på sina egna kläder. Visserligen, visste han kanske vad som komma skulle ett decennium senare, men i detta fallet, väntade inte några journalister på just honom. Sist men inte minst (utan näst minst), kommer jag ner för trappan, kånkandes på två för mig alldeles för stora tax-freepåsar. Mina armar är knappt långa nog för att hålla påsarna ifrån marken. Nu finns det inte några bilder på när våra föräldrar lämnar planet, men om även de bar på tax-freepåsar, kan jag lova att det måste ha festats rejält den veckan. Nä, min mamma bar väl förmodligen på någon liten nätt damväska, medan min pappa, som såklart var den som tagit bilderna, med största sannolikhet bara bar på just kameraväskan. Bära fick jag...men inte fan kameraväskan inte!

Sen fortsatte det så under några år. Våra föräldrar ansåg väl att det var ett vinnande koncept? Jag gnällde ju aldrig, utan det är väl först nu, jag får pysa ut min ångest här i mitt lilla forum. Pssssssssssss.

Nä, det går ingen nöd på mig, men man hade ju hoppats att allt kånkande och rafsande av löv och klippande av gräs, skulle ge mig en lite mer tränad kropp. Att man har unnat sig lite av vin, kvinnor och sång vid enstaka tillfällen, kan ju inte ha något med det att göra.

Nu blev det lite text trots allt och jag skulle ha kunnat bära många kartonger under tiden, men ska sanningen fram, så kommer Dimitrijs gubbar hit imorgon och gör alla tunga lyft.

Själv ska jag bara åka iväg och lämna av mina calvados- och konjaksflaskor...för dessa vågar jag inte lämna över i deras händer.

Ha en underbar helg, för imorgon blir det garanterat ingen krönika.

Då ska jag projektleda vår flytt....från mobilen.

Hej igen smultron på tråd!

Man kan ju inte undvika att uppleva den parlamentariska soppan likt en skolgård för lågstadiet!

Gängbildningar och mobbing. Vissa är tuffa, medans andra springer mest runt och skvallrar för fröken.

Man kan ju undra om Reinfeldt stulit Mona Sahlins spade i sandlådan, eller nått? Jag upplever henne som ytterst omogen och väldigt okritisk mot sig själv. Det är alltid någon annans fel. Buhu! "Jag ska minsann skvallra!"

...och inte helt oväntat vill ingen leka med Lars Ohly längre. Ohly, Dole Doff! Du é ute!!! Vem förutom Ohly själv, ville egentligen ha med VP i Riksdagen? De som röstar på VP, gör det väl mer av arv än miljö? Snacka om omoderna!

Maria Wetterstrand har tagit med sig sin fotboll i Papier Maché och kräver att få var med och lira. "Sparkar man bara inte så hårt på den, så håller den."

‎Olofsson, Hägglund och Björklund står gömda bakom Reinfeldt och tittar ner lite blygt, samtidigt som de ritar figurer i sanden med sina fötter. Reinfeldt står med en riktig läderkula i handen, en slangbella i bakfickan och tuggar överlägset på ett Hubba Hubba.




Han signalerar självsäkerhet, men innerst inne är han rädd att inte få ihop laget innan det ringer in. "Vi behöver någon i backlinjen", tänker han. "Jag litar inte på att de andra tre, håller tätt."
"Blir det några läckor, vill jag ändå kunna kasta in Wetterstrand för att täcka upp." 

Allt detta medan Jimmie Åkesson sitter och karvar in nazisymboler i en träbänk i väntan på att sno bollen, när de börjar lira. "De ska få se." "När jag har snott bollen, springer jag upp på gymnastiksalstaket och hotar med att sticka håll på den, om jag inte får vara med."

Bodström som står och hoppar upp och ner, likt en kissnödig chimpans, lovar att fixa in alla på Undici, om han får vara med och spela.



"Undici"? "Där har väl inget haft kul sedan de flyttade?", väser Olofsson.

Mona Sahlin, har nu hittat sin spade. Det var inte alls Reinfeldt som snott den, utan hon hade av misstag, suttit på den och den hade kommit ner under sanden. De andra i sandlådan, var redan klara med sina sandslott, så Mona sparkar ner tre av dem, skriker att det var Hägglund som gjorde det och springer sen gråtande in i kapprummet.

Därinne står vaktmästare Göran Persson och ger sken av att vilja trösta henne, men egentligen stod han och tömde skolbarnens fickor på godis.

Snart är rasten slut och barnen måste hitta sin stol i lektionssalen. Vem sitter längst fram? Vem blir tvungen att hänga på stolen, längs bak i klassrummet? Vem kommer att alltid komma för sent? Vem är det som hela tiden sitter och kastar suddgummi på de andra för att få uppmärksamhet? Vem kommer skolka mest?

Vem som kastar paj i matsalen, vet vi ju redan vid det här laget.

Hej ärade läskunniga och ni andra som bara är här inne för att titta på bilderna!

Jag har haft en lite längre paus i mitt skrivande än tidigare och det beror på att denna hösten har grötat ihop sig lite. Dels för att jag med hela min bröstkorg söker ett nytt jobb, men även på grund av att jag och min lilla familj, ska flytta.

Sen försöker jag få lite ordning och reda på hur jag skulle vilja ha det med mitt skrivande.

Därför har jag beslutat mig för att lägga bloggen lite på tö. Inte på is alltså, utan på lite ljummen, droppande, rinnande is. Mer tö alltså.

Det låter kanske lite motsägelsefullt, men när andan faller på och tiden gives, ska jag skriva så att fingertopparna ser ut som Sune Mangs kinder (röda och något svullna) strax innan han ställde filt-tofflorna och satte på sig träfracken.

Under tiden får ni hålla tillgodo med vad den "Svenska humoreliten", har att erbjuda. Usch, jag fick nästan en sur uppstötning där. Suck, önskade att man ringde mig från något framstående produktionsbolag och sa lite flämtande i luren; "Är det Mats Pernfors?" "Vi behöver dig, när kan du komma hit?"

Nä, jag vet att det stekta sparvarna inte bara flyger in i munnen och tur är väl det. Jag vill ha mina sparvar friterade!

Nog!

Tar i baken och sköt riktigt bra om er så länge!

Får ni abstinens, finns ju alltid det fenomenala arkivet.

Hälsningar

Mats Pernfors
Modest och liten i maten.

Hej röstberättigade!

Då var det måndag efter riksdagsvalet och resultatet har tvingat fram en del rynkade pannor, minst sagt.

Jag är inte speciellt politiskt intresserad och kan därför inte ge mig in i någon djupare diskussion om huruvida skadligt eller inte detta är för Sverige.

Det jag däremot kan ha åsikter om, är varför man väljer att rösta på Sverigedemokraterna?

Att lägga sin röst på SD, är som att ta ut en spelare i svenska fotbollslandslaget som bara kan nicka...och det mot eget mål.

För Jimmie Åkesson att komma in i riksdagen, är som att köpa sig en plats i Idol-finalen och bara kunna spela dragspel. Visst att det finns några som älskar skiten, men hur känns det för oss musikälskare?

Visst att vi lever i en demokrati. Vi är förmodligen det mest demokratiska landet i världen, men varför missbrukar folk det då? Idag säger många att vi är alla förlorare. Ja, vi sitter i alla fall i samma båt. SD-anhängarna höjde sina glas igår, men tänker de på "Den stora bilden" alls? De röstar på SD, för att de är övertygade om att alla utlänningar (undantaget britter, tyskar och nordamerikaner), snattar på deras närbutik och odlar potatis i storarummet. Man har med sig gamla förutfattade meningar in i röstbåset. "Nu ska vi fan visa dem!" "Packet ska kastas ut!"

Det finns stora problem i vårt samhälle. Integrationen och brottsligheten är två av dem, visst. Det är problem som vi ligger väldigt emotionellt nära i våra egna vardagar. Vem vill bli rånad eller misshandlad? Vem vill att hedersmord ska begås osv, osv?

SD utnyttjar våra känslor och har dessa två ämnen som huvudsaklig ideologisk drivkraft. Bekämpa brottsligheten och invandringen.

Vad ska de göra åt vårdkrisen, pensionärerna, jobben, miljön, vägar och skolor etc, etc?

De som röstar på SD, tror att allt blir bra, om vi bara blir av med buset och invandrarna, sen löser ju de andra politikerna resten. Eller hur?

Nä, vi sitter alla i samma båt. Det är dock till skillnad från vad en riktigt ättikssur Mona Sahlin, sa i tv igår, inte Fredrik Reinfeldts fel, utan SD och de vilseledda människor, som medvetet eller ej, skapade parlamentariskt kaos igår genom att rösta som de gjorde.

Nu hoppas jag (mot bättre vetande kanske?), att Maria Wetterstrand tar sig ur sin försenade trotsålder och samtalar med Fredrik Reinfeldt på en vuxen nivå. Varför inte ge henne Miljöministerposten tex.?


Sossarna och Magika de Hex (se tidigare krönika), bryr sig ju bara om MP och V, när de behöver dem, ändå ju.

Varför Vänsterpartiet med Hedenhösaren och människoföraktaren Ohly, får existera, är för mig lika förvånande som att SD får luft.

Att fria till sin älskade på det sätt han gjorde i tv, är ju det minsta problemet. Synd att vi människor glömmer så snabbt, men om alla kan minnas Ohlys bakgrund och värderingar lite bättre, kanske han borde hatas lika mycket som Jimmie Åkesson?

Jobb och lite mer pengar i plånboken, är nog det allra viktigaste för de flesta, så jag gratulerar därför det svenska folket till valet. SD kommer nog likt Ny Demokrati, att förr eller senare, skjuta (för vapen har de nog fan?) sig själv i foten.

Vi får hoppas att Basil Fawltys replik ur Pang i bygget, inte blir sanning.

"This is exactly how nazi-Germany got started"

Lev väl och jag ska försöka att inte vara så allvarlig i nästa krönika.

Havrefras!

Nu har jag trotsat min förkylning och lagt upp fyra ganska dåliga små filmsnuttar. Jag har initialt valt att publicera några klassiker. Dvs, vissa av er kommer att känna igen dem, då jag presenterat dem i krönikor här på bloggen tidigare. Ja, jag é novis och börjar lite lugnt. Ok?

OBSERVERA!! Som jag tidigare skrivit, adderar kameran tre kilo i ansiktet!

Mycket nöje. Kräkpåsar delas ut av personalen. Observera att pga rådande finanskris, är vissa redan påbörjade.


http://www.youtube.com/watch?v=Bk74fGm_SUQ

http://www.youtube.com/watch?v=8E6-2Z2z_sI

http://www.youtube.com/watch?v=EWgIabE9ddw

http://www.youtube.com/watch?v=xj9p5BPhMLo

Trevlig helg!

Hej mina älskade kardemummafrön!

Blir man någonsin för gammal för att få gummiknän när man träffar en kändis?

Jag har beundrat Björn Ranelid i många år och har vid några tillfällen haft möjligheten att hälsa på honom, men inte vågat. Är det klokt? Det värsta som kan hända är ju att han drar fram en machete och lägger ett kirurgiskt snitt från ena örat till det andra och mitt huvud glider sådär sakta och filmcoolt ner på golvet, samtidigt som Björn bara fortsätter med det han gjorde när jag försökte hälsa. Mer än så behöver man ju inte oroa sig. Eller hur?

Det troligaste scenariot är dock att han kanske hälsar lite lojt och ursäktar sig med att han är lite upptagen och måste röra sig vidare.

Mitt problem är, att även under dessa ganska förbarmande omständigheter, hade jag tagit det personligt och trott att Björn avskydde mig. Varför tänker jag så? Är det dålig självkänsla?

Därför var det inte annat, än att jag frös till i någon sekund i förmiddags, när Björn plötsligt dök upp i samma köpcentrum på Söder, som jag satt med en god vän och drack en kopp kaffe i. Min första reflektion, var att nämna för min gode vän, låt oss kalla honom för Sir Charles, att Björn inte hade svarat på ett trevligt mail, jag skickade till honom förra året. Detta trots att han lovade dyrt och heligt i en intervju, att han alltid svarade på mail och sms från folk.

Nu vet ju jag, likaväl som ni, att befinner man sig i Björns position, är det nog mer än svårt att bemöta allt intresse kring hans person.

I alla fulla fall, säger Sir Charles till mig att vi måste stoppa honom och byta några ord. Själv är jag såklart så där typiskt svensk, att jag nästan hoppar över honom med handen för hans mun, för att han inte ska göra bort oss och försöka hälsa på en kändis. Detta gjorde jag förstås inte och trettiosju sekunder senare, står vi plötsligt och snackar med Björn. "Är det sant att du inte svarar på mail, trots att du lovat det i tv?", inleder Sir Charles något bryskt och jag förväntar mig inget annat än att Sir Charles huvud snart ska ligga på golvet. Men Björn svarar bara lugnt och berättar varför osv. Jag befann mig i ett vakuum och kände att mitt hjärta dunkade på likt en pukaspelare och önskade konstigt nog att jag skulle slippa säga någonting, med rädsla för att jag skulle framstå som en sluddrande genmanipulerad Aubergine.

Detta löste sig på något sätt av sig själv. Det är ju som alla vet, helt naturligt för Björn Ranelid att sköta en konversation, helt själv. Visst, vi flikade in med några korta fraser här och var, men i övrigt hann Björn med en hel del på de sju minuterna vårt möte varade.

Till saken hör dock, att han mindes min pappa och även min bror. Min bror kan man ju komma ihåg om man är relativt "ung" och läste sportsidorna på 80- och 90-talen. Däremot kan det vara lite svårare att placera min pappa. Det enklaste är såklart att placera honom som potentiell pappa till min bror om man är relativt "ung" och läste sportsidorna på 80- och 90- talet, men Björn hejdade sig faktiskt själv mitt i sin berättelse om hur han tappat sin plånbok häromdagen, och sa; "Pernfors?". Är du bror till tennisspelaren? Ja, svarade jag, sen gick han på i några minuter med att tala om....nä, inte brorsan, utan farsan. "Jo, jag följde ju din pappa när han spelade handboll i MFF....etc". Han talade nästan bara på utandning och bad sen om ursäkt för att han förekommit mig och börjat tala om min pappa.



Vad säger man då? Ähumm....ja, det var ju ohyffsat av dig att tala så fint om min pappa. Nä, jag var bara tacksam för att han orerade om min familj, för jag stod där som en genmanipulerad aubergine och kände att pukaspelaren i hjärtat nu flyttat ner i knäna.

Jag fick i alla fall fram ett hej då och det var kul att träffas, när Björn själv sa; "Hej då på er grabbar, ni störde mig inte alls."

Men var det en machete jag såg i hans bälte när han åkte ner i rulltrappan?

Hej läsaktiga!

Jag har nu experimenterat med webbkameran och det alldeles underbara forumet youtube, och kommit fram till att jag ska lägga upp lite korta filmer där from fredag eftermiddag. Dvs, gammalt och nytt från bloggen, kommer att läggas upp efterhand. Jag hoppas nu därför att min nuna i rörligt format inte ska skrämma bort er.

Glöm inte att webbkameran adderar 3 kilo, och det är bara i ansiktet. Även dålig ljussättning kan få tittaren att uppfatta personen i filmerna som klart mycket kraftigare, än han i själva verket är.

Filmerna är alltså inte inspelade i 3D.

Glöm inte att vi pratar om en kille som powerwalkar. Powerwalkar ni?

Resultaten av powerwalking eller kraftgång, som vissa vill kalla det, visar sig först och främst på magen, låren, baksidan av fingrarna samt i fotvalven. Det är först efter 6-8 månader, man kan räkna med att nunfetman avtar.

Denna information är till för er lättskrämda och ska fungera som en sluss in i min rörliga värld.

Den svarta rutan som ibland dyker upp i bild, är inte på något sätt en sk. "Blurrning" i censursyfte, utan helt enkelt mitt mellanrum mellan framtänderna.


Alfred E Pernfors

Slutligen vill jag också klargöra att mina öron ska se ut så.

Vi ses på youtube på fredag då kanske och glöm inte napp och nalle.

God måndag Hallonbåtar!

Slutspurt i valet och alla gör vad de kan för att få sin röst hörd. ALLA!

Det kastas enormt mycket paj där ute i landet nu. Ett enormt slöseri med mat!

Den ena kändisen efter den andre ska dra sitt strå till stacken. Nu senast igår ställde sig Stellan Skarsgård upp i Kungsträdgården och såg svår ut, men den rödgröna sörjan (?) som kuliss. Ni vet, så där svår som bara kulturarbetare kan se ut. Eller som bara de får se ut. För Gud nåde den icke kulturpersonlighet som försöker vara intellektuell och se svår ut och inte rösta rött!

Wille Crafoord har tydligen skrivit en sång för Moderaterna tillsammans med Mange Smith. Bad Moderaterna om detta själv? Svårt att tänka mig. Blev lite ledsen att Weeping Willows, även de spelade musik på Mona Sahlins nota. Ja, jag får väl svälja och förlåta senare...om de förlorar, vill säga.

Det fiskas enormt och det ena populistiska utspelet efter det andra kastas ut.

De två senaste större utspelen, står Socialdemokraterna för. Tomas "Vill så gärna vara kändis" Bodström kastar plötsligt in ett, "Oh, men vi kan väl vara värdar för fotbolls-EM 2020?" "Älskar ni mig då?

Sen i helgen vill Mona Sahlin att *massmördaren Stefan Holm mycket väl skulle kunna få en ministerpost om de rödgröna vinner. Haha!

Varför väljer hon en idrottsprofil som vi inte tycker om? Vem gillar Stefan Holm, förutom hans mamma och pappa? Han ser ju ut och pratar som en potentiell massmördare. En sån man ser i USA som springer runt på skolan och skjuter på allt som rör sig. "Nu jävlar, ska ni få igen!!!"

*En liten timid kille som sitter nere i föräldrarnas källare tills han är nitton, med världens längsta modelljärnväg och planerar sin hämnd. "Nä, men Stefan var världens goaste mest väluppfostrade lilla pojke", säger grannarna efter skolmassakern. "Han hjälpte oss med våra prisbelönta rosor, medan de andra busungarna lekte på lekplatsen."

Slötittade på partiledardebatten mellan Mona S och Fredrik R och kan bara konstatera i vanlig ordning att Mona borde hålla tillbaks med eyelinern och att Fredrik R blir mer och mer lik den tecknade hunden Droopey.



När Mona Sahlin lägger på sina sju kilo make-up på morgonen, måste hon ju ha stödkrage. Sen när hon går ut ur badrummet liknar även hon en tecknad figur. Gissa vem? Inte lätt för hon är numera lika anonym som jag hoppas att Mona kommer att bli efter valet.


          Före                  Efter    

Dessa likheter till trots, hoppas jag att förnuftet vinner över "det var bättre förr".

De är lika stora kålsupare alla politiker, men inte kan vi väl låta människor som Mona Sahlin och Lars Ohly får bestämma över oss? Att vara ansiktena utåt i Europa och världen? Sminkade som osminkade? NEEEEEJ!!!

Vet inte varför, men jag tänker plötsligt på The Twillight Zone.

Lycka till alla i valrörelsen och låt bäste man/kvinna vinna! Det viktigaste är väl trots allt att vi inte får in Sverigedemokraterna på några stolar andra än de elektriska?

Tävling!
Gissa vad den numera nästan bortglömda Disneyfiguren heter och *vinn en storstrut!

*En enmansjury bestående av endast mig själv, kommer att välja ut det mest kreativa svaret och OM jag får jobb i höst, kommer denne/denna belönas med en Storstrut som kommer att skickas hem med Posten. Föredrar vinnaren ett presentkort från GB, så ska juryn fundera på detta en stund.

Hej igen mina små wasabinötter!

Är inte filmskådespelare jävligt överskattade?

Visst, det finns och har funnits tiotusentals skådisar och alla håller såklart inte högsta eller lägsta nivå.

Men tänk ändå att ha ett yrke där du får göra om allting som går fel. Om och om igen.

Cut! Take it from the beginning, aaaaaaand, action!

Igår natt såg jag Apocalypse Now för andra gången i mitt liv. Första gången är så längesedan att igår kändes som första. Det var dock sista gången jag såg den, för den suger! JO! Den SUGER!

Ni som tycker annorledes, är bara pretentiösa filmnördar som gillar den, för att man SKA gilla den!

Den är pervest introvert och psykodelisk. Jag hatar sånt skit! Den har förstås sina ljuspunkter, som tex när Robert Duvalls rollkaraktär Bill Kilgore, ser Vietnamkriget som sin egen lilla lekplats. Man tänker lätt tanken att det fanns den typen av psykopater på riktigt. Kanske inte med surfingbrädan i högsta hugg vid granatattacker, men trots allt.


"I love the smell of napalm in the morning"

I övrigt är det bara en jävla långtråkig båtresa där endast Martin Sheens whiskybalsamerade röst, underhåller oss.

Nu skulle jag egentligen inte recensera film, utan mest kasta skit på skådespelare.

Med tanke på mitt val av förstabild, förstår ni säkert att jag initialt vill kasta lera på Marlon Brando. Visst, han var en "hunk" när han var ung, men han låter för fan som en hes mops. Ni har väl alla hört när en liten stackars mops fått något i fel strupe. Det låter ju värre än Robert Gustavssons patenterade slemhostningar (som förresten bara var roliga de tiotusen första gångerna. Lägg ner det nu Robert, för vi har alla hört dem till förbannelse).

Det värsta man kan säga om Marlon Brandos röst, är att han låter som Marlon Brando.

Nä, vissa blir av någon outgrundlig anledning ikoner utanför mitt förstånd. 

Visst att man har sina favoriter och gillar dem mer än andra, men som sagt, i vilket annat yrke, får man göra om när det går fel. Ja, ni kan säker rada upp några stycken, men det är min blogg och jag bestämmer!

Undrar hur framgångsrik tex Tom Cruise hade varit om man bara fick en "take"?

Jag listar inte de uppenbara, mest överskattade pajaserna i Hollywood, men ni vet vem de är.

Arnold Schwarzenegger
Sylvester Stallone
Angelina Jolie 
Dolph Lundgren
Tobey Maguire
Mark Wahlberg
Hugh Grant
Pierce Brosnan
Sienna Miller
Omar Epps (Läs tidigare krönika om Dr House)

Etc, etc, etc, etc............

Jag skrev i och för sig att jag inte skulle lista några............men jag LJÖG!!

Känner mer och mer att dagens krönika bottnar i grym avundsjuka, men jag samlar mig och ångar på.

Var var vi? Jo! Marlon "The hoarse Mops" Brando! Visst, han var som sagt en Adonis i sin ungdom och han tillhör absolut inte de sämsta, men jag förstår ändå inte hans storhet. Jag förstår hans fetma, men inte hans storhet.



Dessutom var han väl inte helt frisk i huvudet, men det är väl omöjligt att hålla fossingarna på jorden efter år i Hollywood? Titta bara på de svenska, danska och norska Hollywoodfruarna som verka helt kuckoo allihopa.

Jag märker att min förkylning täpper till det kreativa flödet, för den här krönikan suger! Den är inte rolig någonstans! Det där med hes mops kanske, men resten är ju bara dynga!

Jag sitter bara här och snorar och nyser och försöker klämma ut skämt likt en förstoppad gorilla som har en blogg och inte kommer på något kul att skriva!

Det funkar inte! Säg något kul om Marlon Brando!

Han var så fet att dopfunten rann över, när han satte sig ner i kyrkan.
Han var så fet att hans skräddare vände på öppetskylten i dörren, när han såg honom.
Han var så fet att hans kostym egentligen var en Volkswagen Golf.
Han var så fet att man hittade Jimmy Hoffa under hans högra bröst vid obduktionen.
Han var så fet att om man ställde Babben Larsson brevid honom, skulle det stå två feta människor brevid varandra.

Nä, nu måste jag nog lägga mig ner, för jag ser stjärnor framför ögonen.

...och INGEN av dem är Marlon Brando!!
  

  

Godmorgon bodybuilders!

I natt drabbades jag av en livshotande förkylning, men hoppas att jag kan samla ihop mig tillräckligt för en liten fredagskrönika om några timmar.

Ledsen om kranen på bilden kanske får er att tänka på en läckande snopp, snarare än en droppande näsa.

Eller är det bara min fantasi, som ska ha en örfil? Jävla Freud!

Hej nöjeslystna!

Varför kan vi inte låta bli att titta på en olycksplats när vi kör förbi den? Vi vet att vi riskerar att se människor som lider och ändå dras våra blickar dit likt magneter. Likaså när vi får för oss att titta på solen. Varför gör vi det när vi vet att det bara gör ont och att vi ser gula fläckar för ögonen i en och en halv timme?

Känns svårt att förklara. Dessa två exempel hör ju inte ihop på annat sätt än att i bägge fallen strider vi emot förnuftet. I det första fallet handlar det kanske om underliggande psykologi. Vi tycker synd om människorna som ligger i diket med ena armen snurrad likt en rävboa runt halsen och den andra i grannkommunen, men vi känner samtidigt en stark tacksamhet för att det inte är vi själva som ligger där.

Precis så kände jag igår när jag tittade på Kanal 5:s nya nöjessatsningar. I tur och ordning, Skånefruar och Kungarna av Tylösand.

Damerna först!

Skånefruar.
Hade det inte varit för att jag är uppvuxen i den region som serien huvudsakligen är inspelad i, hade jag absolut inte tittat på programmet. Min sambo, tittar gärna på alla de sk. Hollywoodkoncepten. Svenska, Danska och Norska kvinnor som på olika individuella vis, lever som parasiter på sina män. Tro mig, hade det varit ombytta roller, hade jag inte tyckt mindre illa om dessa program. Tvärtom faktiskt.

Nå, man har på de olika tv-kanalerna, förstått av vi tittare gillar att frossa i de rika och de kändas privatliv. Anna Anka var först ut och skapade debatt. Hon var inte bara en parasit, utan även en efterbliven linslus. Trots att hon försvann lika snabbt som hon dök upp, svek inte tittarna programidén och nu glor vi på grannländernas blodiglar.

Nu är det då dags för inhouseparasites. Våra alldeles egna "Hollywoodfruar".

Visserligen känns det som att produktionsbolagen garderar sig genom att marknadsföra det som Hollywoodfruar light. Nog var det light alltid!

Jag har personligen svårt att veta var gränserna går för förnedring. Vi har olika smärttrösklar där och jag har nog en ganska hög. Om inte annat märks det när jag slår ner på kändisar och annat löst folk här i min blogg.

MEN! Igår kände jag en absolut känsla av att programmet var inget annat än kvinnoförnedrande. Visst att en 50-årig "egen" företagare inte vet hur man stoppar in en kreditkort i en bensinautomat och sen när personalen hjälpt henne, inte ens kan tanka sin bil. Det kan väl hända alla? Eller?

Nä, jag trodde faktiskt att man skulle följa respektive kvinnas vardag på gott och på ont. Att de skulle visa oss hur en dag ser ut och ur de lever med familj kontra karriär. Visa hur de byggt upp sina verksamheter med blod, svett och tårar. Icke!

Antingen är de blåsta bimbos och deras företag är gåvor från respektive make/pojkvän, eller så är produktionsbolagen sådana svin att de helt enkelt tycker att kvinnoförnedring ger bättre tv?

Igår fann jag mig nämligen som tittare, mitt i ett avsnitt av Robinsson. Jo, det kändes så. Några societetskvinnor som hade gaddats ihop för att överleva andliga övningar och sandslottskonstruktion.

Sen plötsligt satt de i en soffgrupp och skulle berätta om sig själva. Visa upp en symbol för vad som hade gjort att de var dem de är idag. Morgonrocksdesignern började böla direkt och den blonderade solglasögonbimbon gjorde vad alla blonderade solglasögonbimbos gör direkt. Hon hävdade sig genom att visa att hon hade ett diplom. Hon kunde minsann också bolla med siffror. Grattis, en dum blondin är den som omgående berättar hur smart hon är.

Usch, patetiskt! Fattar inte dessa kloka (enligt sig själva iaf) kvinnor att de blir utnyttjade? De måste skämmas något obeskrivligt idag. Eller inte?

Programmets enda mörkhåriga (naturligt iaf) skämdes uppenbarligen inte för att snacka klimakteriebesvär med den nervöse killen i hälsokostbutiken i alla fall. For the record, så var det samma kvinna som hade det lite besvärligt på Statoil.

Kungarna i Tylösand (KIT).
När jag nu nämner ordet skämmas, är det inte svårt att byta spår för att istället gosa in oss lite i ungdomarnas nya reality soap. Eller ungdomarna är kanske att lägga ribban lite för högt. De yngre tonåringarna och de som fortfarande befinner sig i kiss och bajsåldern.

KIT slog alla rekord igår. Det värsta är, att ju mer skit det skrivs om detta elände, desto fler tittare lockas in i skiten, men jag måste. MÅSTE!

Måtte djävulen sluka dessa produktionsbolag och bajsa ut dem i brinnande matolja!

Nåväl i KIT har man samlat gymnasieskolornas absoluta bottenskrap. De som ställt upp i Big Brother och liknande program genom åren, är änglar i jämförelse. Carolina Gynning ter sig som en nunna i detta sällskap.

Här diskuteras överhuvudtaget inte om man ska jobba, lära känna varandra eller vad man månne ha för intressen hemmavid. Vem är jag? Jo, en knullare som älskar sprit! Och det är bara vad tjejerna tänker. Suck! (Inte suck som i suga, utan suck som i suck, hopplöst alltså).

Här presenterar sig den ene killen efter den andre som kvinnornas gåva från Gud. De kan supa och de kan knulla minsann. De har dessutom tatueringar som täcker 84% av deras totala hud. Undrar hur många av dessa nötter som går omkring med "Tre små rätter" intatuerade, utan att veta om det?

Nu hör det till saken att det sorgliga är, att de får knulla direkt. Det är sorligt på många plan, men vem tar hand om dessa killar och tjejer "dagen efter"?

En snubbe lyckades somna i jacuzzin första natten och när han vaknade upp, satt övriga nissar där och efterfestade. Killen försökte ropa; Hey, vad kul, jag é med igen, men det kom bara upp rester av hans nattamat i vattnet.

Mysigt gäng.



En kille som liknar Ådi i Katten Gustaf, började äventyret genom att komma ut ur entrén på Statoil med två paket kondomer i handen under parollen, "I´m set".

Nu fick den pajasen ju napp första kvällen och fick gömma salamin i en lokal platinablonderad juridikstude...
nä, hon var nog inte studerande. Kanske utstuderad? I vilket fall som helst, verkade hon ha ett intellekt som Homer Simpson och fick vandra hem på morgonen med en lätt svidande sensation i akterkastellet, kan jag tänka.

En av killar är en extremt irriterande liten mörk kille. Jag har aldrig sett maken till störig person faktiskt. Jag sa till mig själv att; "Ja, den lilla råttan får i alla fall inte till det i sommar", men i nästa sekund när man visar vad som kommer efter reklamen, ligger fanskapet där och hånglar i en soffa. Jag hann bara se ryggen på tjejen, så det kan ha varit en kudde med peruk. Jag fick inte veta svaret, för jag orkade inte se klart skiten.

Jag hoppas nu att det kommer en dansk och en norsk version också, så man kan säga Svenska Kungarna i Tylösand (SKIT)

Dagen efter.
Imorse, när jag var ute och motionerade, funderade jag lite på det här med hur man känner inför ungdomars framfart. Som i ovanstående tv-program och liknande. Är man plötsligt en sån där surgubbe som man ogillade när man själv var ung?

Jag har faktiskt en tes, tro det eller ej.

I generationer har vuxna människor klankat ner på ungdomarna. Det har handlat om allt ifrån musiksmak till kläder och frisyrer, men fram till nu, när min generation, 60-talisterna är föräldrar till tonåringarna, har det handlat om avundsjuka.

Jag kan absolut känna en känsla av avundsjuka ibland när ungdomarna kör sitt race, men samtidigt, tycker jag synd om dem. Fan, de sitter ju bara inne och ugglar! Spelar tv-spel, super etc.

De är inte ute och lirar fotboll, landhockey, hoppar hopprep (kanske lite ungt kanske), utan de hänger på shoppingcenter och på McDonalds och gör nada nyttigt!

Nu generaliserar jag, men jag tror absolut på att vårt teknologiska samhälle, där vi snart kan kommunicera genom våra tankar, håller på att krossa mänskligheten!

När jag var ung, hängde man dessutom ute mer för att alla "skämdes" för sina föräldrar. Man ville inte vara hemma för där var ju de töntiga vuxna. Men nu är vi själva som föräldrar så jävla unga i sinnet, så att ungdomarna accepterar oss och hänger hemma. Fan!

Alltså! Dagens surgubbar, är inte sura och avundsjuka. Vi tycker bara synd om ungdomarna!

Nä, tvinga de jävlarna att snickra landhockeymål och basketkorgar, så det blir folk av dem!

Skånefruarna kan lämna över sina hinkar och spadar och låta barnen bygga sandslott. Själv kanske de kan koncentrera sig på sina företag. Om de företagen existerar, vill säga? ; )

Mitt slutgiltiga förslag är att mixa dessa grupper i en såpa, så får vi ser hur mycket sex det blir mellan de självutnämnda hingstarna och de klimakteriefrustande hemmafruarna.

Jag är rädd för att det blir massor!

Hej mitt lilla chokladströssel!

Jag är naiv!

Inte nog med att det kändes skönt att delge er denna information, utan det känns faktiskt rätt skönt att vara en naiv person. Nu ska naiv i mitt fall inte förväxlas med korkad och barnslig. Jo, lite barnslig kanske, men absolut inte korkad. Däremot är jag väldigt naiv, när det kommer till att lita på andra människor. Visst att jag har blivit mer luttrad med åren och inte går på vad som helst, men den här soliga vårdagen i början av maj 1995, var jag mer än öppen för att bli lurad av en smart och mycket kreativ medmänniska. Egentligen skulle jag vilja skriva att det snarare var min vän och kompanjon på den tiden, som var den som blev mest lurad, men jag får bjuda på det. Döm själva.

Som sagt, det var en solig majdag 1995 och jag satt utanför den klädbutik som jag och min gode vän drev tillsammans. Vi hade satt upp ett litet kafébord utanför vår butik för att skapa lite trevlig miljö. Då vi många dagar, hade ganska lite att göra (ingenting!!!), kunde vi sitta där och titta ut över Malmös Gustav Adolfs Torg och njuta av hur andra människor stressade sig genom vardagen.

Nåväl, jag satt där alldeles själv och läste sannolikt en modetidning och drack förmodligen en Caffe Latte, när en till utseendet fullt normal kille i min egen ålder, smög sig fram till mitt bord. Han ursäktade sig noga och undrade försynt om jag kunde hjälpa honom i en knivig situation.

Killen som var boende i fastigheten brevid vår butik, hade olyckligtvis låst in sina husnycklar i sitt klädskåp på arbetsplatsen i Lund. Nu hoppades han att jag var av den goda natur, att jag kunde låna ut tjugo kronor för en resa kommunalt till Lund och tillbaka.

Visserligen kom man inte till Lund tur och retur för en tjuga, men det funderade jag inte så mycket på, utan gav honom pengarna. Därefter gick jag in i butiken och berättade för min kollega vad jag gjort och att det skulle bli intressant att se hur mänskligheten fungerade. Min kollega brast ut i skratt och hånade mig i 8 minuter och 37 sekunder för att jag var så lättlurad. -"Nåja, du ska få se", försvarade jag mig med.

Efter en timme kom en annan god vän in i vår butik och undrade om jag ville hänga med och käka lunch samt kolla på skor till honom. Javisst, det kunde jag ju.

När vi kom tillbaks till butiken, stod min kollega och hoppade rastlöst i entrén.

-"Oj, oj, du kan inte tro det är sant!"
-"Killen kom tillbaks med tjugan".
-"Vad sa jag!", svarade jag belåtet.

-"Inte nog med det"
-"När han var på väg ut ur butiken, undrade han om vi ville köpa billig sprit, som tack för hjälpen."
-"Hans polare jobbade på Tysklandsfärjan och kunde ordna."
-"Du gillar ju rom och vodka och det kostade bara 100:- flaskan"
-"Han fick 400:-, så vi får två flaskor var".


Jag och min gode vän som jag just lunchat med, tittade på varandra, sen på min kompanjon. Det tog tjugo sekunder innan hans kinder rodnade upp.

-"Nä, ni ska se att han kommer."

I timmar vankade han fram och tillbaks likt Professor Balthazar, innan det var dags att ge upp och erkänna sin blunder.

Nu får ni själv bedöma vem som var mest lättlurad, men jag får ta på mig att min gode vän och kompanjon, överhuvudtaget, blev inblandad.

Som en liten epilog, hör till saken att en annan god vän (Oj, vad jag har många goda vänner), som jobbade i en grannbutik, kom in till oss ett halvår senare, för att han hört att vi råkat ut för denna situation. Han hade nämligen gjort precis samma sak den dagen!

Man kan på något sätt inte vara arg på den typen av skojare. Visst, han är oärlig, men samtidigt rör det sig om summor som man både kan ha och mista. Framförallt använder han sig inte av våld för att komma åt pengar. Om man bortser från att han smiskade rumpa med min och min kompanjons heder den dagen såklart.

Vi satt mest och skrattade åt historien efteråt och räknade lite på hur mycket pengar han säkert kunde dra in på en månad.

Sen stängde vi vår butik.

Hej ljuvlingar!

Igår lovade jag vid ett så kallat svagt ögonblick, att jag skulle berätta om en intervjufadäs jag gjorde härom året.

Att jag väljer att kalla den fadäs, beror helt och hållet på den efteranalys jag gjorde. Historien kan alltså de facto var helt falsk. I alla fall eftermälet till den.

Det var i slutet av 1997 och jag hade efter många år i modebranschen, bestämt mig för att söka mig till inredningsbranschen. Efter att ha dragit i lite trådar, hamnade jag hos Sveriges då coolaste inredningsföretag, R.O.O.M i Stockholm. Det är inte lika coolt längre dock, men det var där man ville jobba om man inte fick jobb på David Design, vill säga.

Väl på plats på deras häftiga kontor på Kungsholmen, satt jag nu med två tjejer i min egen ålder. I handen hade jag förutom mitt CV, även ett stort rött urklippsalbum.

Det kanske kan te sig lite konstigt att en ung, men mogen man, satt med ett rött(!) album i handen, men detta var det allra heligaste jag hade, yrkesmässigt, på denna tiden.

Albumet innehöll nämligen en massa artiklar om den klädbutik som jag och en god vän hade drivit under några år i Malmö. Om denna butik och en annan ganska kul fadäs, tänkte jag skriva om imorgon (OBS! Cliffhanger!).



Första halvan av intervjun baserades på direkta frågor om min karriär so far. Albumet var till stor hjälp och jag märkte hur de faktiskt imponerades lite av vad vi åstadkommit.

Ju längre intervjun gick, ju mer personlig blev den och speciellt den ena av tjejerna började ställa en hel del märkliga frågor. Detta var visserligen den första anställningsintervjun jag varit på trots att jag då jobbat i tolv år redan. Man ställde kanske helt enkelt denna typen av frågor? Vad visste jag? Vi var ju dessutom i Stockholm och i Stockholm, kan ju vad som helst hända. Eller? Det var kanske i tron om just det, som jag så sakta började visualisera oss i helt andra situationer. Som människa och framförallt man, måste jag här och nu erkänna, att jag började fantisera om diverse barnförbjudna saker som skulle hända där och då!

Vadå?!!

Det var ju hennes fel! Hon började!

Nja, hon insisterade kanske inte till snusk, men hon ställde väldigt personliga frågor om hur jag träffar och hade träffat flickvänner genom åren. Jag svarade, vilket var helt sant, att jag träffat säkert 75% på arbetsplatsen.

Nåväl. Vi snackade länge och väl om både det ena och andra och jag kände att jag fått ett nytt jobb. Tjejen som varit mest offensiv i sina frågor lämnade mig och den andra tjejen, som dessutom var mer chef på stället och vi fortsatte prata en liten stund till.

När intervjun var färdig, såg jag mig redan som en ytterst kompetent medarbetare på R.O.O.M och jag lyckades även under några sekunder, se mig själv som kung i baren på ett stort antal inneställen i huvudstaden.

När vi sen stod där i hennes dörröppning, föreslår hon att jag ska bekanta mig lite med butiken och att de skulle höra av sig inom kort med besked. Vi tar i hand och...DÅ! Då kommer den! Repliken som jag i efterhand, är övertygad om, fällde mig likt en skadad gnu som gått in i fel hus och nu befann sig på en fest för bara lejon. Hungriga lejon dessutom, eftersom de endast fått i sig några hors d´oeuvrer och lite välkomstdrink. Det var ju tidigt på kvällen och innan middagen blivit serverad. Nu var den serverad!

Jag säger nämligen, utan att tänka efter;

-"Okej, då ska jag se om det jobbar några snygga tjejer här."

Hon bara log lite grann och släppte snabbt min hand. Jag, svansade dock med högburet huvud runt i butiken likt en tupp, utan en tanke på vad jag precis sagt.

Det gick några veckor och jag tyckte det var märkligt att de inte hörde av sig. Konstigt, jag hade ju "halva inne", tänkte jag. Till slut ringde jag upp en av tjejerna, som inte på något vis verkade vara intresserad av mitt privatliv längre. Inte mitt liv överhuvudtaget faktiskt.

-"Ähh, vi, ehh, bestämde oss för att internrekrytera en kille från lagret som visade upp säljambitioner."

Okej, svarade jag och samtalet var över. Inte mycket att göra åt, utan det är bara att ta nya t.............

NEEEEEEEJJJJJ!!! Då slog det mig (en sanning med modifikation, för det tog säkert några månader innan min analys var klar, men det låter bättre för historien, eller hur?).

Inte nog med att jag givit intrycket av att prioritera om det fanns snygga anställlda, framför deras koncept, jag hade ju i samma mening dissat henne OCH indirekt hennes kollega! HAHA! Vilken miss!

Nu vill jag inte att ni ska tro att jag är ett manschauvinistiskt svin, för det är det sista jag är, men nog tänkte jag med...BEEP!...den gången och det straffade sig.

Jag tog lärdom av den händelsen och har inte sen dess...sökt jobb på R.O.O.M.

Om några av mina framtida intervjuare, läser denna krönika, så lovar jag att jag har mognat och är idag en alldeles utomordentligt professionell och kompetent yrkesperson.

Som bloggare, är jag däremot en pajas.

Må väl!